Dag 6, 13 oktober
2012-12-26 / 23:06:00 / Allmänt / 0 kommentarerI MADE IT! Jag tog mig till toppen av Kilimanjaro! Jag har stått på Afrikas högsta punkt, Uhuru Peak, 5895 möh! Vilken fantastisk känsla!
00.15 lämnade vi vårt camp Barafu, 4673 möh, för att bege oss mot toppen. En lång, tuff, brant väg genom den svarta kalla natten. Vi höll ett långsamt tempo, vilket till en början kändes löjligt, men som snart kändes tryggt. Upp, upp, upp. Det blev mindre och mindre syre att tillgå och det blev allt svårare att andas, samtigt som vägen blev brantare och brantare. Trodde för en liten stund att jag skulle dö av utmattning. Vi gick små korta steg och kom varken framåt eller bakåt. Att stanna fick mig nästan att falla baklänges av yrseln.
Trots de självklara och väntade motgångarna tog vi oss upp! Allihop! Tillsammans nådde vi Uhuru Peak, 06.10 på morgonen. Precis lagom till soluppgången.
Vårt första mål var Stella Point, 5752 möh, ca en kilometer från från Uhuru Peak. Det kändes som om vi aldrig skulle komma fram. Vi gick och gick och gick. Det enda man kunde se var varandra och små ljus högt upp i berget. Skenet av människors pannlampor, ett pärlband av små lampor att följa. Vi gick en bit i taget och pausade då och då för att dricka och äta. Jag mådde bra hela vägen, men vi hade två stycken i gruppen som fick det svårt. De fick hjälp med att bära sina ryggsäckar och blev stöttade hela vägen till toppen.
När vi plötsligt nådde Stella Point släppte våra spärrar. Ett tecken på att vi var nära! Jag fick en klump i halsen och visste inte vad jag skulle göra, skratta eller gråta?! Vi alla kramades och tjöt av lycka. Den sista biten före Stella var grym, jobbig för oss alla. Men när vi äntligen nådde första delmålet fick vi ny energi. Vi fortsatte uppåt längs en mer behaglig slät slinga. Inte alls lika brant som tidigare, men fortfarande jobbigt. Ont om syre och trötta ben i isande kyla.
Knappt sex timmar tog det för oss att nå Kilimanjaros topp. På vägen från Stella till Uhuru fick vi soluppgången i ryggen. Vi traskade i snö, kände solens strålar värma i nacken, beskådade glasiärerna samtidigt som vi tog steg för steg mot Uhuru Peak, bara några hundra meter bort. Plötsligt var vi alla där, intill den berömda skylten. Nu var det äntligen dags för fototime! Vi tog en massa bilder och jag tog såklart med stolthet fram min svenska flagga. Jag fotade tills fingrarna domnat, men fick aldrig nog av omgivningen. Obeskrivligt vackert.
Känslan av att stå där uppe på toppen av Afrikas högst berg är obeskrivlig. Vi kunde se andra berg tränga upp genom molnen, glasiärerna som omringade oss, snö under fötterna och en fantastisk soluppgång. Det var absolut värt all möda för att få uppleva ögonblicket. Kallt, men vackert. Mina fötter och händer var stelfrusna, men synen från toppen och känslan av att stå där uppe var helt enastående. Jag är så glad och stolt att jag klarade det! Att jag tog mig hela vägen till toppen.
Den största utmaningen var att vandra i mörker. Att inte se eller veta hur långt det var kvar. Men att stå där i soluppgång är inget jag ångrar. Vi timade det väl och nådde toppen precis lagom för att njuta av en unik soluppgång ovan molnen, på Kilimanjaros topp 5895 meter över havet.
Dag 6, 13 oktober - före bestigning
2012-12-26 / 22:21:00 / Allmänt / 0 kommentarerRegn, blask, snö, hagel... Ännu blöt dag genomförd.
Precis lagom till att vi skulle lämna Karanga, 8.30, började det regna. Inte särskilt mycket, men tillräckligt för att bli blöt. Det duggade oavbrutet den första timmen och därefter tog det i ordentligt. Det regnade, övergick i blask, fortsatte i snö, återgick till regn, fortsatte i hagel och åter igen ännu mera regn. Hela vägen till Barafu höll det på, och gör fortfarande, sex timmar senare. Det tog oss ca 2,5 timmar att vandra hit, men när vi kom fram var inga tält uppsatta och vi fick snällt vänta. Det blir svårt för bärarna att göra sitt jobb när det regnar så, och ännu svårare att hålla saker och ting torra. När tälten väl var uppe visade sig att det mesta blivit blött i väntan. Min stora väska, sovsäcken och liggunderaget var blött, även golvet i tältet. Inte så roligt före sista etappen, men heller inget man kan göra något åt. Allra helst vill vi ha sol och uppehåll så att allt är torrt när vi ger oss av mot toppen vid midnatt. Förhoppningsvis slutar det regna snart. Hur mycket regn kan det egentligen finnas i dessa moln?
Nu är det dags för en liten tupplur före middag. Vi har nyss ätit lunch och gått igenom planen för natten och morgonens vandring. Nu laddar vi med sömn och mat. Middag kl 17, afvärd midnatt.
Väskan är packad och jag är glad som lyckats hålla alla kläder torra. Jag har förbebrett allt inför nattens bestigning, sista biten mot toppen. Mina hemgjorda müslibars är med, extra strumpor, backlava, kamera, batterier, snacks, första hjälpen, vatten och självklart min svenska flagga. Kläderna och pannlampan är framlagda för start och jag är taggad. Det kommer bli tufft och kallt. Vi räknar med omkring -10 på toppen. Just nu är det strax över nollan, blött och ruggigt. Jag håller tummarna för att det slutar snart och klarnar upp till natten. Vi hoppas nå Uhuru Peak vid soluppgång och då vill vi ha sol och klar himmel för att kunna se så långt som möjligt från toppen.
Middagen är intagen och vi är alla spända och förväntansfulla. Nu gäller det. Vi är bara några timmar ifrån den stora utmaningen. Kläderna är på, bara det yttersta lagret kvar. Har precis ätit en stor kolhydratsrik middag för att ladda upp med extra energi till toppbestigningen. Det kommer ta tid och lär vara brant. Hoppas mina kläder är tillräckligt varma så att jag slipper frysa, vilket är min största fasa. Just nu känns det bra, men på toppen är det kallare och antagligen även blåsigt.
Det har tack och lov äntligen slutat regna! När vi ätit middag efter halv sju kunde man blicka ut över branten och se Kibo. Dimman har lättat och endast ett tunt lager moln omringar vårt camp. Solen har precis gått ner och man kan skymta en röd strimma i horisonten. Det ser ut att bli en klar natt, därmed kall.
Åter igen dags att sova några timmar före väckning 23.15. Vid mitdnatt går vi. Toppen är nära, men än är vi inte där. Vi har 1215 meter kvar att klättra innan toppen är nådd. Snart står jag där, på toppen av Kilimanjaro, Uhuru Peak 5895 meter över havet! Jag ska klara det! Godnatt.
Dag 5, 12 oktober
2012-11-19 / 22:04:00 / Allmänt / 0 kommentarerVilken dag! En av de bästa hittils, enligt mig. Och inget regn!
Dagen började med klättring uppför Barranco Wall, en 300 m hög klippvägg. Vi började några timmar senare än många andra för att slippa kaos och trängsel. Vi lyckades dock inte så väl med den planeringen, då alla verkade ha tänkt samma tanke... För att besegra väggen fick vi ta hjälp av både händer och fötter. Idag bytte vi vandring mot bergsklättring. En härlig utmaning!
Till en början följde jag gruppens tempo, men ganska snart insåg jag att frustationen av det långsamma tempot skulle komma ikapp mig och jag tog initiativet att klättra före. Kollade såklart först att det var okej med guiden, och han sa ja. Jag tog min an utmaningen och valde de svåraste vägarna upp till toppen av väggen. Kände att jag behövde känna på lite puls och adrenalin. Jag höll ett bra tempo och en skön känsla infann sig när jag slutligen nådde toppen. Jag passerade ett flertal grupper längs vägen och kunde se dem en efter en nå toppen efter mig. I väntan på min grupp passade jag på att pausa och äta en av mina hemgjorda müslibars.
Dimman hade hunnit ifatt och tyvärr kunde jag inte se någonting från klippavsatsen. Jag visste att Kibo skulle ligga nära och jag kunde skymta delar av berget mellan vindarna. Någonstans bakom molnen gömde sig toppen av Kilimanjaro. Nära, riktigt nära.
Morgonen var klar och vi kunde först nu se omgivningen och dalen I Barranco. Allt som igår varit dolt bakom tät dimma och ihärdigt regn. Vi kunde nu se vägen ner för berget och genom dalen, varifrån vi kom igår. Vi kunde också se dem omtalade väggen som vi idag skulle komma att klättra uppför. För en stund sken solen, men klättringen skedde i skuggan av den branta väggen. Molnen och dimman hann ifatt oss och det blev betydligt kallare ju högre vi steg. Inte alls särskilt konstigt med tanke på den höjd vi faktiskt befann oss på och vinden som tog i allt eftersom.
Med tanke på det varierande vädret tycker jag ändå att jag klätt mig väl och praktiskt. Det tunnare underställsbyxorna i kombination med de tjockare Gortexbyxorna, linne och tunnare lager två tröja, plus vind och vattenavvisande jacka att ta på vid kyla. På vägen upp för väggen, i ständig rörelse, kändes klädseln perfekt, men på toppen då jag satt för att vila en stund blev det genast kallt och vinden bet tag ordentligt. Vindjackan gjorde sitt jobb för att hålla värmen inne och vinden borta. Självklart hade jag mössan redo! Och vantarna var på redan från start. Välutrustad kan man säga!
Vi fortsatte vår hike nerför väggen, en mindre sluttande väg som skulle ta oss till vårt nästa camp, Karranga. Fullt fart framåt, och ja, det var faktiskt svårt att häga med i guidens tempo! Han har fler växlar nerför än uppför.
På vägen mot Karranga passerade vi varierande klimat med stora lavablock och kuperad terräng. Alpin öken är vad det kallas. Men sluttningen byttes snart mot uppför. Dimman hade lättat och sikten var nu god. Solen sken och vi alla trivdes och njöt av vandringen. Vyn och sikten mot berget var fantastisk! Så himla nära, men ändå så långt kvar...
Vi fortsatte genom mer stenig och bergig terräng, snart mer grönskande med låga buskar och blommor. Vi nådde ännu en topp varifrån det var dags att ta sig nerför en ganska brant vägg och därefter upp igen efter att ha korsat dalen. På botten av dalen delade sig vägen upp i två. Jag fick möjligheten att välja en brantare väg, vilket jag självklart gjorde. Resten av gruppen tog den länge men mindre branta vägen och jag fick än en gång utmana mig själv! Visst var det brant och stenigt, men väldigt kul! Jag hade hela tiden blicken några steg i förväg och planerde varje isättning för att så smidigt som möjligt ta mig uppför. Både händer och fötter fick göra sitt. Guiden sa att det normalt bör ta omkring 20 minuter, men för mig tog det under tio! Alldeles för fort sa vissa, men kändes helt rätt för mig! Bra förberedelse inför sista klättringen mot toppen.
Framme i vårt nya camp, efter 3,5 timmes vandring sken solen. Den oberäkneliga sol vi saknat de senaste dagarna! Molnen låg tjocka som en krans kring vårt camp 3995 möh. När vi anlände hade tälten ännu inte hunnit sättas upp, men våra bärare var i full gång med förberedelserna. Vi har sedan innan blivit bortskämda med te och varm lunch direkt vid ankomst, men idag fick vi snällt vänta. Men det gjorde absolut ingenting då vi passade på att njuta av solens värmande strålar!
Från Karranga ligger Kibo nära. Jag tittar ut genom mitt tält och ser toppen av Kilimanjaro, wow vilken känsla. Nu är vi nära. Riktigt nära. Jag startade för första gången mobilen under vandringen och lyckades skicka ett sms hem.
Imorgon fortsätter vi mot vårt sista camp före toppbestigningen. Vi går från 3995 m till 4673 möh. Här stannar vi för lunch och vila, samt förberedelser inför nattens utmaning. Imorgon natt når vi toppen! Vi blir väckta strax före midnatt för en tuff stigning i mörker. Vi stiger 1215 meter på en och samma dag. Det lär bli påfrestande både fysiskt och psykiskt. Vi kommer att gå sakta för att spara energi och nå hela vägen till Uhuru Peak, 5895 möh. Jag är exalterad och får fjärliar i magen så fort jag tänker på morgondagen. Det är då det gäller, upp till bevis! Känns helt overkligt att jag faktiskt är påväg att göra det här. Men det är sant och jag är full av energi som ska utnyttjas till max imorgon natt. Just nu är jag lugn och njuter av solen och vyn över Kilimanjaro. Här sitter jag, högt ovan molnen och allt annat, med Kilimanjaro framför mig och bara ler. Jag lever i en dröm! LOVING IT!
22 600 kr
2012-11-01 / 22:30:52 / Allmänt / 1 kommentarerMin resa är över och jag har bestigit Kilimanjaro, 5895 möh. Sedan februari har jag planerat och längtat efter detta äventyr. Nu är det över och förbi. Jag är glad och stolt som har stått på Afrikas högsta topp! Även insamlingen är över och har gjort sitt. Hela 22 600 kronor har vi totalt samlat in via min webinsamling "Tillsammans når vi toppen". Ett stort tack till alla som fölt mig och bidragit med sitt stöd i insamlingen till förmån för Cancerfonden.
TACK!
Dag 4, 11 oktober.
2012-10-31 / 23:10:49 / Allmänt / 0 kommentarerHagel, snö, regn, dimma... Ja idag har vädret visat alla sina sidor.
Imorse när jag vaknade hade det snöat. Inte i vårt läger, men på berget. Kilimanjaro var täckt i ett vitt snötäcke. En fantastiskt vacker syn att mötas av, med solen på uppgång precis bakom. Namnet Kilimanjaro betyder "Shining hill", och först nu förstår jag varför. Snön och solen fick verkligen berget att stråla och ge ett magiskt sken. Vackert.
Vi lämnade vårt camp 08.30 för att bege oss mot Barranco, med en omväg förbi Lava Tower för aklimatisering. Dagen började med strålande sol, men ju högre vi kom, ju närmre kom dimman. Solen slukades snart av molnen och det blev snabbt kallt. Efter ca tre timmars vandring kom det väntade regnet. Det började med lätt hagel, övergick i snö och fortsatte därefter med intensivt regn och mycket tät dimma.
Blöta och kalla kom nådde vi Lava Tower, 4 630 möh, för lunch. Jag kände inte alls av höjdskillnaden eller några symptom för höjdsjuka som vi blivit förvarnade om. Vi stannade på höjden omkring en halvtimme för aklimatsiering.
Regnet fortsatte, men lät inte hindra oss. Vi lämnade Lava Tower för att bege oss neråt. Det var en brant, stenig, blöt och hal väg ner. Vi fick känna på påfrestningen att gå neråt i forsande vatten, tjock lera, stenar, dimma och regn. Framförallt en påfrestning psykiskt. Vi gjorde vårt bästa och sicksackade oss fram mellan stenblock och strömmar av regnvatten i tät dimma. Fortsatte för en stund uppåt, men gick snart neråt igen. I över två timmar vandrade vi neråt. Bara tanken av att man går neråt får en omotiverad. Särskilt under dessa kaotiska väderförhållanden. Vi ska ju bestiga ett berg, inte gå neråt!
Det var en tuff väg till Barranco och vi såg inte längre än tio meter framför oss. Sista biten hade det slutat regna, men dimman var fortfarande tjock. Klimatet hade förändrats från slät mark och lavasten till ett bergigt kuperat grönt klimat med riklig växtlighet. Här växte höga palmliknande växter kallade Senecias. Höga, vackra och ståtliga blommor som kan bli upp till 300 år gamla. Det kändes som att vandra omkring i en scen ur Jurassic Park.
Efter ca sex timmar var vi äntligen framme i Barranco Camp, 14.45. Vi skrev in oss i vakthuset och försökte leta oss fram till våra tält genom dimman som fortfarande låg tät som sockervadd. Vår guide ropade en ramsa på swahili för att följa ljudet från de svarande rösterna. Vi hittade slutligen vår lilla tältby bland alla andra hundratals tält. Nu är vi absolut inte själva i lägrena längre. Fler och fler rutter ansluter och delar väg till toppen.
Barranco ska tydligen vara ett av de vackraste lägrena på rutten. Synd bara att vi inte haft möjlighet att se det ännu. Regnet började snart igen och dimman verkar bestämd att stanna. Vi får väl se om de spricker upp så småningom.
Commersen idag
2012-10-31 / 21:41:00 / Allmänt / 0 kommentarerÄven Commersen skriver om mitt äventyr och insamlingen idag!
Sydöstran idag
2012-10-31 / 21:32:00 / Allmänt / 0 kommentarerIdag är det sista dagen för min insamling. Det är den 31 oktober och även dagen för den årliga Rosa-Bandet-Galan. Därför har Sydöstran dagen till ära ägnat flera sidor åt cnacer. Jag hoppas att alla som läser bidrar med sitt stöd i min insamling till förmån för Cancerfonden. Var med i kampen mot cancer!
One day
2012-10-31 / 07:43:00 / Allmänt / 0 kommentarer
31 oktober, idag är det sista dagen för insamlingen. Nu hoppas jag att alla stolt har bidragit och är en del av den goda gärning som jag påbörjat. Varför inte skicka ett sms till och sträcka på sig lite extra? En femtiolapp kan vi alla skänka i välgörande syfte. För att skänka mer, klicka på länken till höger som tar dig direkt till insamlingen! Tack till alla som bidragit! Tillsammans besegrar vi cancer.
Regnpromenad.
2012-10-30 / 11:23:24 / / 0 kommentarer
Inget dåligt väder med bra kläder!Dag 3, 10 oktober
2012-10-25 / 22:34:00 / Allmänt / 0 kommentarer
Har precis sett solen gå ner bakom bergen, och dessförinnan en fantastisk regnbåge omfamna Kilimanjaro. Vilken kväll, två fantastiska ögonblick efter vandra! Plötsligt glömde vi bort allt regn som fått oss på dåligt humör under eftermiddagen. Tre timmars vandring i ösregn var som bortblåst och lyckan var total när vi fick beskåda dessa två underverk.
Vi kom till vårt nya camp Shira 2 omkrin 13.30, efter fem timmars vandring. Vi gick upp tidigare idag för att ge oss av i tid, klockan 08.00, men blev ändå sena. I Afrika är tider inget man prioriterar. Hakuna Matata! Vi kom i alla fall iväg tillslut och utökade dagens sträcka med en omväg till Shira Cathedral, för aklimatisering. En hike på fem timmar istället för tre. På mitt initiativ lyckades jag övertala och få med alla att gå den långa vägen. Ja, jag är ganska envis...
Dagens hike var betydligt mycket enklare och plattare än gårdagens. Vi vandrade över tundra och stäpp i strålande solsken. Vegitationen var låg och vi såg knappt några träd eller buskar, bara gräs och sten. Vädret var klart och vi kunde se Kili som nu kändes betydligt mycket närmre än tidigare. Vackert.
När vi närmade oss "katedralen" blev det grönare och rikligare vegitation. Molnen kom allt närmre och det blev märkbart kallare. Temperaturen förändrades från ca 20 grader till 10 på bara en kort stund. Från shortsväder till långbyxor och jacka.
Vi tog oss till toppen av Shira Cathedral, 3720 meter över havet, men kunde tyvärr inte njuta av utsikten. Dimman hade hunnit ikapp och vi såg bara ett par meter framför oss. Solen hade försvunnit och himlen var alldeles grå. Snabba vändningar! Det var ändå häftigt att stå där på vår hittils högsta höjd och omringas av moln och dimma. Som att befinna sig i himlen!
Halvägs ner från "katedralen" pausade vi en stund, och givetvis började det regna. Inte särskilt mycket, men dropparna var stora så jag tog på regnbyxorna för säkerhets skull. Frös ändå litegrann så ett lager till gjorde gott. Jackan hade jag på mig redan sen innan. Till och med vantarna åkte på! Bara de tunna visserligen. Efter en liten stund tog regnet i och övergick i skyfall! Jag kände mig nöjd som redan var fullt utrustad för regn och slapp bli blöt. De var värre för de andra som började riva och slita i regnkläder och ponchos. Måste säga att jag är mycket nöjd med mitt regn och vindställ från Marmot. Bästa investeringen och plagget hittills på resan! Väl värt dyra pengar.
Regnet piskade ihärdigt de kommande två timmarna och vandringen var inte alls lika inspirerande som tidigare. Vi ville bara till lägret för att ta skydd i ett tält och dricka något varmt. Irritationen steg och vi vandrade i tystnad. Sista biten var mestadels platt och enkel, men inte alls särskilt njutbar i regn och dimma. Regnet blandades dessutom med hagel bitvis.
Väl frame i campet var vi alla hungriga, irriterade och låga på energi. Maaat! Vi tvättade oss i varmt vatten och bytte kläder för att därefter sätta oss till bords för varm lunch. Soppa, vad kunde varit bättre?! Antagligen ingenting. Vi njöt av maten och lyssnade till regnet som smattrade mot tältduken. Nu gjorde det oss inget, bara mysigt att lyssna till.
Efter lunch hade det slutat regna. Jag tog med kameran på en promenad i tältområdet för att få lite egentid. Hittade ett trevligt stenrös där jag satte mig en stund och bara njöt av utsikten över bergdalar och moln. Upptäckte hur trött jag faktiskt var och fortsatte min egentid med en powernap i tältet. Blev ganska snopen när jag drygt en timme senare väckets av att en bärare knackade på tältduken, och meddelade att det var dags för middag. Redan, tänkte jag då klockan bara var 17. Africa time! En tidigare middag än föregående dagar.
Ikväll serverades soppa till förrätt, och pasta med grönsaksgryta till huvudrätt. Riktigt gott och mitt favoritmål hittills. Mätta och belåtna fick vi höra om morgondagen. Det blir en lång dag och vi kommer att nå betydligt högre höjder. Nästa camp ligger på 3976 meters höjd. På vägen dit passerar vi Lava Tower, 4630 möh, för lunchstopp och aklimatisering. Vi kommer få känna på en ordentlig höjdskillnad och kanske även en gnutta höjdsjuka. Ska bli riktigt roligt och jag är förväntansfull! Ser fram emot morgondagens 14 km långa vandring som beräknas ta omkring sex timmar.
Kom precis att tänka på imorse, då jag vaknade till frost och minusgrader. Natten var klar och himlen full av stjärnor. Vi kunde till och med se Vintergatan, "The Milkyway", som man inte ser på den svenska stjärnhimlen. Det är något alldeles särskilt med stjärnhimlen mitt ute i ingenstans. De blir så oändligt många de där små ljuspunkterna. Helt obeskrivligt vackert! Den klara natten medförde kyla och några grader under nollan. Hade det inte varit så kallt hade jag gärna legat ute under bar himmel och beskådat dessa vackra ting. Så himla vackert.
Jag vaknade vid soluppgången och satte fötterna på krispig frostig mark. Skådade solen stiga bakom Kilimanjaro som äntligen visade sig till fullo! Jag var vaken långt före de andra och bara njöt av friheten med solen som sällskap.
Kom igen nu!
2012-10-25 / 10:37:41 / Allmänt / 0 kommentarerNu kör vi! Uppmana dig själv och alla du känner att skänka en slant till min insamling till förmån för Cancerfonden. Mitt äventyr är över, men insamlingen fortsätter fram till och med sista oktober. Jag har bestigit ett berg, tillsammans kanske vi kan besegra cancer?
Kvällsposten
2012-10-21 / 14:57:32 / / 0 kommentarer
Dag 2, 9 oktober
2012-10-21 / 11:15:00 / Allmänt / 0 kommentarerVäl utvilad vaknade jag när solen gick upp strax efter sex på morgonen. Hade dock vaknat flertalet gånger under natten. Dels av aporna som skrek, och dels av kylan som bet mig i tårna. Efter på tok för många timmars sömn gjorde jag mig i ordning och kröp ut ur tältet för att möta en ny dag.
Ni som nu undrar hur vi tvättade oss ska få svar på det. Varje morgon kom en av våra afrikaner med en bytta hett vatten så vi kunde fräscha till oss så gott vi kunde. Själv kombinerade jag vatten och tvål med babywipes. En av de bästa hygienprodukterna att att ta med på en hike! Snabbt och lätt kan man enkelt fräscha upp sig. Perfekt!
Jag verkade vara den enda som frös inatt. Sov som sagt i underställ och ullsockar, men fick ta till mössan under natten. Svårt att krypa ihop i den långsmala sovsäcken. Funkar inte riktigt med fosterställning som jag är van vid. Men jag fick mina timmars sömn, och fler därtill. Började dock dagen med näsblod, täppt näsa och svullen hals. Bra timing för en förkylning...
Frukost var serverad 07.30. Vi fick någon slags gröt, vitt bröd, frukt, omelett och varma drycker. Maten är det inget fel på! Vi blir väl omhänderdagna och välgödda.
En dryg timme senare, strax efter 08.30, lämnde vi Mti Mkubwa för att vandra vidare mot Shira 1 Camp. Det tog oss sex timmar att nå nästa läger. Vi vandrade genom tät regnskog, tundra och stäpp, för att efter 8 km slutligen nå dagens destination Shira 1, 3505 meter över havet. Vägen har varit smal och brant. En ständig lutning som delvis var riktigt tuff, men samtidigt en utmaning och riktigt kul. Vi har passerat varierat landskap och varit med om rejäla temperaturförändringar. Dagen började med strålande solsken och shorts, slutade med hagel, regn och full mundering. Men som sagt, med rätt kläder finns inget dåligt väder! Det var ingen som klagade, istället traskade vi vidare och accepterade vädrets makter. Vädret är ju en del av upplevelsen och utmaningen, eller hur?
På bilden i mitten ser vi ett myrbo i storlek med en basketboll, byggt högt upp i en buske. Imponerande!
Idag har vi gjort en stigning från 2895 meters höjd, till 3505 meter. Vi har till och med stigit genom molnen. En riktigt häftig känsla. Kalla, fuktiga moln som snarare visar sig vara dimma på höjden. Molnen gjorde att det blev betydligt kallare och det var läge att ta på ett extra lager.
Högsta punkten idag var en topp på 3612 meter. Vi blickade långt ut över ett landskap av dalar och berg. Att stå på en hög höjd, högre än allt annat omkring, är en alldeles magisk känsla. En känsla jag älskar och inte kan jämföra med någonting annat. Helt fantastiskt! "On top of the world!".
I vårt läger möttes vi av doften av nypoppade popcorn och varmrostade jordnötter. Smaskens efter en lång kall vandring. Men bäst av allt, en kopp varmt vatten och honung för förkylningens skull. Idag har det varit en mardröm. Täppt i näsa, lock i öron och öm i hals bet jag ändå ihop och lät bli att klaga. Andningen tog stryk i de branta backarna, men jag var ändå den som hade högst tempo och tog lutningen med ett leende.
Före middag tog jag med kameran på en liten extra promenad. Passde på att fota lite blommor och växter, vilket jag inte stannat upp och gjort under vägens gång. Som den florist jag är kunde jag inte låta bli!
Kan inte sluta imponeras av maten vi blir serverad! Fantastiska soppor och vällagade middagar. Idag fyllde en man i gruppen 50, och våra afrikaner hade bakat en sockerkakstårta garnerad med gurka och tomater på tandpetare. De hade till och med skrivit "Happy Birthday" på kakan med vad vi trodde var sylt, men som visade sig vara ketchup. Annorlunda smakupplevelse, men riktigt imponerande hur de lyckats baka ihop en kaka under förutsättningarna.
Vi hade en trevlig kväll i vårt lilla camp. Satt och pratade, skrev i våra resedagböcker, läste och drack te. Så himla mysgt att campa! Tyst och stilla runtomkring, bara ljudet av dragkedjor från tälten intill. Inga måsten, bara lugn och ro. Jag njuter av friheten!
En liten skymt av berget före solnedgång. Vi närmar oss!
Dag 1, 8 oktober
2012-10-21 / 00:23:00 / Allmänt / 0 kommentarerUppstiging kl 06.00 för att packa det sista och göra sig redo för det stora äventyret. En sista dusch och rejäl frukost före avresa. Förväntansfulla och glada lämnade vi 08.30 hotellet i Moshi. En lastbil väntade på oss utanför hotellets portar, fullpackad med våra väskor, mat, utrustning och bärare för de nästkommande åtta dagarna på berget. Nu var vi äntligen påväg!
Resan började med en nästan två timmar lång skumpig bilfärd till Londorossi Gate för incheckning och vägning, därefter ytterligare en dryg timme till startpunkt. Första biten på asfalterad väg, sista och längsta biten på knöliga, smala och ojämna grusvägar. Vi flög upp och ner i sätena och packningen yrde. Vilken upplevelse! Jag har dock varit med om en liknande färd tidigare, då jag reste genom Afrika på skumpiga vägar från Sydafrika till Kenya 2011. Men de andra i gruppen blev bleka och shockade. En galen resa, men roligt, och helt unik. Sånt här upplever man bara i Afrika.
Vid Londorossi Gate, 2360m, var det dags för vägning av packning och utrustning. Vår grupp består av 18 bärare, två kockar, 4 guider och oss sex vandrare. Varje bärare har tillåtelse att bära totalt 15 kg. Väskor radades upp och vägdes in för att godkännas. Efter en lång väntan åkte vi vidare mot startlinjen.
Vi svängde av in på en betydligt smalare och mindre använd väg. Borde inte ens kallas väg... Träd och stenar slog mot rutan och underredet på bilen. Vi reste in i regnskogsområdet och skymtde apor i trädkronorna. Väl framme hoppade vi ur med lättnad. Att åka lastbil i Afrika är en unik upplevelse.
Vi blev avsläppta på en liten grusplätt, mitt i regnskogen, mitt i ingensatns. Det var nu det skulle börja, äbentyret och vandringen mot toppen. Vi tog några steg in i skogen, upp för första kullen, för att slå oss ner för lunch. En lunchbox färdigpackad från våra bärare. Enkelt, men välbehövligt!
Efter lunch var det dags. Nu började vandringen mot vårt första läger, Mti Mkubwa. Första etappen var varken jobbig eller brant. Jag var ivrig och pinnade på, men fick snart tillsägelse. "Pole, Pole", sakta, sakta. Guiderna såg till att vi alla höll ett långsamt tempo, vilket gjorde mig aningen frustrerad. Jag var full av energi och kraft, men fick hålla tillbaka och gå sist i ledet. De långsammaste först, och de snabbare sist.
Vi alla blev rekommenderade att använda stavar som hjälp under vandringen. Något som jag tidigare varit emot, men som visade sig vara ett gott hjälpmedel, särsilt nedför.
Vi vandrade i cirka två timmar innan vi nådde vårt första camp. En kort och enkel sträcka, men fantastiskt vacker! Första dagen spenderades i frodig regnskog och jag njöt av omgivningen längs vägen. Det är nåt alldeles särskilt med regnskog, något speciellt som inte går att hitta hemma i Sverige.
Vårt första läger, Mti Mkubwa, låg på 2895 meters höjd. Dagen var varm och fukrig, medan kvällen snart blev kall. Vi blev tilldeleade tält och serverade middag. De är verkligen omtänksamma våra bärare. De springer i förväg för att sätta läger och förbereda middagen innan vi hinner fram. Ikväll blev vi serverade soppa och bröd till förrätt, potatis, köttgryta och kokta grönsaker till huvudrätt. Efter maten fick vi en termos med hett vatten för att dricka te, kaffe eller varm choklad. Vi satt uppe i mörkret och pratade om första dagens vandring. Solen gick ner före sju och vid åtta gick vi alla och lade oss.
Vilken dag! Vilken kväll! Jag är helnöjd. Har verkligen haft det toppen och njutit varje stund. Det är kallt nu på kvällen, men jag har bra kläder att ta på. Inatt blir det ullstrumpor och underställ i sovsäcken. Jag sover ensam i mitt tält och får kämpa för att hålla värmen. Men jag är lycklig. Trivs så himla bra med campinglivet. Att få vara ute i det fria dygnet runt i åtta dagar känns underbart. Vilken frihet! Jag är så himla glad att jag gör det här. Imorgon väntar nya upplevelser och utmaningar! Varje dag är en dag närmre toppen. Godnatt!
Sydöstran
2012-10-20 / 20:56:00 / Allmänt / 0 kommentarerSydöstran, lördag 20 oktober.
