Vilken dag! En av de bästa hittils, enligt mig. Och inget regn!

 

 

Dagen började med klättring uppför Barranco Wall, en 300 m hög klippvägg. Vi började några timmar senare än många andra för att slippa kaos och trängsel. Vi lyckades dock inte så väl med den planeringen, då alla verkade ha tänkt samma tanke... För att besegra väggen fick vi ta hjälp av både händer och fötter. Idag bytte vi vandring mot bergsklättring. En härlig utmaning!

 

 

Till en början följde jag gruppens tempo, men ganska snart insåg jag att frustationen av det långsamma tempot skulle komma ikapp mig och jag tog initiativet att klättra före. Kollade såklart först att det var okej med guiden, och han sa ja. Jag tog min an utmaningen och valde de svåraste vägarna upp till toppen av väggen. Kände att jag behövde känna på lite puls och adrenalin. Jag höll ett bra tempo och en skön känsla infann sig när jag slutligen nådde toppen. Jag passerade ett flertal grupper längs vägen och kunde se dem en efter en nå toppen efter mig. I väntan på min grupp passade jag på att pausa och äta en av mina hemgjorda müslibars.

 

 

Dimman hade hunnit ifatt och tyvärr kunde jag inte se någonting från klippavsatsen. Jag visste att Kibo skulle ligga nära och jag kunde skymta delar av berget mellan vindarna. Någonstans bakom molnen gömde sig toppen av Kilimanjaro. Nära, riktigt nära.

 

 

Morgonen var klar och vi kunde först nu se omgivningen och dalen I Barranco. Allt som igår varit dolt bakom tät dimma och ihärdigt regn. Vi kunde nu se vägen ner för berget och genom dalen, varifrån vi kom igår. Vi kunde också se dem omtalade väggen som vi idag skulle komma att klättra uppför. För en stund sken solen, men klättringen skedde i skuggan av den branta väggen. Molnen och dimman hann ifatt oss och det blev betydligt kallare ju högre vi steg. Inte alls särskilt konstigt med tanke på den höjd vi faktiskt befann oss på och vinden som tog i allt eftersom.

 

 

Med tanke på det varierande vädret tycker jag ändå att jag klätt mig väl och praktiskt. Det tunnare underställsbyxorna i kombination med de tjockare Gortexbyxorna, linne och tunnare lager två tröja, plus vind och vattenavvisande jacka att ta på vid kyla. På vägen upp för väggen, i ständig rörelse, kändes klädseln perfekt, men på toppen då jag satt för att vila en stund blev det genast kallt och vinden bet tag ordentligt. Vindjackan gjorde sitt jobb för att hålla värmen inne och vinden borta. Självklart hade jag mössan redo! Och vantarna var på redan från start. Välutrustad kan man säga!

 

 

Vi fortsatte vår hike nerför väggen, en mindre sluttande väg som skulle ta oss till vårt nästa camp, Karranga. Fullt fart framåt, och ja, det var faktiskt svårt att häga med i guidens tempo! Han har fler växlar nerför än uppför.

 

 

 

På vägen mot Karranga passerade vi varierande klimat med stora lavablock och kuperad terräng. Alpin öken är vad det kallas. Men sluttningen byttes snart mot uppför. Dimman hade lättat och sikten var nu god. Solen sken och vi alla trivdes och njöt av vandringen. Vyn och sikten mot berget var fantastisk! Så himla nära, men ändå så långt kvar...

 

Vi fortsatte genom mer stenig och bergig terräng, snart mer grönskande med låga buskar och blommor. Vi nådde ännu en topp varifrån det var dags att ta sig nerför en ganska brant vägg och därefter upp igen efter att ha korsat dalen. På botten av dalen delade sig vägen upp i två. Jag fick möjligheten att välja en brantare väg, vilket jag självklart gjorde. Resten av gruppen tog den länge men mindre branta vägen och jag fick än en gång utmana mig själv! Visst var det brant och stenigt, men väldigt kul! Jag hade hela tiden blicken några steg i förväg och planerde varje isättning för att så smidigt som möjligt ta mig uppför. Både händer och fötter fick göra sitt. Guiden sa att det normalt bör ta omkring 20 minuter, men för mig tog det under tio! Alldeles för fort sa vissa, men kändes helt rätt för mig! Bra förberedelse inför sista klättringen mot toppen.

 

 

Framme i vårt nya camp, efter 3,5 timmes vandring sken solen. Den oberäkneliga sol vi saknat de senaste dagarna! Molnen låg tjocka som en krans kring vårt camp 3995 möh. När vi anlände hade tälten ännu inte hunnit sättas upp, men våra bärare var i full gång med förberedelserna. Vi har sedan innan blivit bortskämda med te och varm lunch direkt vid ankomst, men idag fick vi snällt vänta. Men det gjorde absolut ingenting då vi passade på att njuta av solens värmande strålar!

 

 

Från Karranga ligger Kibo nära. Jag tittar ut genom mitt tält och ser toppen av Kilimanjaro, wow vilken känsla. Nu är vi nära. Riktigt nära. Jag startade för första gången mobilen under vandringen och lyckades skicka ett sms hem.

 

 

Imorgon fortsätter vi mot vårt sista camp före toppbestigningen. Vi går från 3995 m till 4673 möh. Här stannar vi för lunch och vila, samt förberedelser inför nattens utmaning. Imorgon natt når vi toppen! Vi blir väckta strax före midnatt för en tuff stigning i mörker. Vi stiger 1215 meter på en och samma dag. Det lär bli påfrestande både fysiskt och psykiskt. Vi kommer att gå sakta för att spara energi och nå hela vägen till Uhuru Peak, 5895 möh. Jag är exalterad och får fjärliar i magen så fort jag tänker på morgondagen. Det är då det gäller, upp till bevis! Känns helt overkligt att jag faktiskt är påväg att göra det här. Men det är sant och jag är full av energi som ska utnyttjas till max imorgon natt. Just nu är jag lugn och njuter av solen och vyn över Kilimanjaro. Här sitter jag, högt ovan molnen och allt annat, med Kilimanjaro framför mig och bara ler. Jag lever i en dröm! LOVING IT!