I MADE IT! Jag tog mig till toppen av Kilimanjaro! Jag har stått på Afrikas högsta punkt, Uhuru Peak, 5895 möh! Vilken fantastisk känsla!

 

 

00.15 lämnade vi vårt camp Barafu, 4673 möh, för att bege oss mot toppen. En lång, tuff, brant väg genom den svarta kalla natten. Vi höll ett långsamt tempo, vilket till en början kändes löjligt, men som snart kändes tryggt. Upp, upp, upp. Det blev mindre och mindre syre att tillgå och det blev allt svårare att andas, samtigt som vägen blev brantare och brantare. Trodde för en liten stund att jag skulle dö av utmattning. Vi gick små korta steg och kom varken framåt eller bakåt. Att stanna fick mig nästan att falla baklänges av yrseln.

 

 

Trots de självklara och väntade motgångarna tog vi oss upp! Allihop! Tillsammans nådde vi Uhuru Peak, 06.10 på morgonen. Precis lagom till soluppgången.

 

Vårt första mål var Stella Point, 5752 möh, ca en kilometer från från Uhuru Peak. Det kändes som om vi aldrig skulle komma fram. Vi gick och gick och gick. Det enda man kunde se var varandra och små ljus högt upp i berget. Skenet av människors pannlampor, ett pärlband av små lampor att följa. Vi gick en bit i taget och pausade då och då för att dricka och äta. Jag mådde bra hela vägen, men vi hade två stycken i gruppen som fick det svårt. De fick hjälp med att bära sina ryggsäckar och blev stöttade hela vägen till toppen.

 

 

När vi plötsligt nådde Stella Point släppte våra spärrar. Ett tecken på att vi var nära! Jag fick en klump i halsen och visste inte vad jag skulle göra, skratta eller gråta?! Vi alla kramades och tjöt av lycka. Den sista biten före Stella var grym, jobbig för oss alla. Men när vi äntligen nådde första delmålet fick vi ny energi. Vi fortsatte uppåt längs en mer behaglig slät slinga. Inte alls lika brant som tidigare, men fortfarande jobbigt. Ont om syre och trötta ben i isande kyla.

 

 

Knappt sex timmar tog det för oss att nå Kilimanjaros topp. På vägen från Stella till Uhuru fick vi soluppgången i ryggen. Vi traskade i snö, kände solens strålar värma i nacken, beskådade glasiärerna samtidigt som vi tog steg för steg mot Uhuru Peak, bara några hundra meter bort. Plötsligt var vi alla där, intill den berömda skylten. Nu var det äntligen dags för fototime! Vi tog en massa bilder och jag tog såklart med stolthet fram min svenska flagga. Jag fotade tills fingrarna domnat, men fick aldrig nog av omgivningen. Obeskrivligt vackert.

 

 

Känslan av att stå där uppe på toppen av Afrikas högst berg är obeskrivlig. Vi kunde se andra berg tränga upp genom molnen, glasiärerna som omringade oss, snö under fötterna och en fantastisk soluppgång. Det var absolut värt all möda för att få uppleva ögonblicket. Kallt, men vackert. Mina fötter och händer var stelfrusna, men synen från toppen och känslan av att stå där uppe var helt enastående. Jag är så glad och stolt att jag klarade det! Att jag tog mig hela vägen till toppen.

 

 

Den största utmaningen var att vandra i mörker. Att inte se eller veta hur långt det var kvar. Men att stå där i soluppgång är inget jag ångrar. Vi timade det väl och nådde toppen precis lagom för att njuta av en unik soluppgång ovan molnen, på Kilimanjaros topp 5895 meter över havet.