Hagel, snö, regn, dimma... Ja idag har vädret visat alla sina sidor.

 

Imorse när jag vaknade hade det snöat. Inte i vårt läger, men på berget. Kilimanjaro var täckt i ett vitt snötäcke. En fantastiskt vacker syn att mötas av, med solen på uppgång precis bakom. Namnet Kilimanjaro betyder "Shining hill", och först nu förstår jag varför. Snön och solen fick verkligen berget att stråla och ge ett magiskt sken. Vackert.

 

 

 

Vi lämnade vårt camp 08.30 för att bege oss mot Barranco, med en omväg förbi Lava Tower för aklimatisering. Dagen började med strålande sol, men ju högre vi kom, ju närmre kom dimman. Solen slukades snart av molnen och det blev snabbt kallt. Efter ca tre timmars vandring kom det väntade regnet. Det började med lätt hagel, övergick i snö och fortsatte därefter med intensivt regn och mycket tät dimma.

 

Blöta och kalla kom nådde vi Lava Tower, 4 630 möh, för lunch. Jag kände inte alls av höjdskillnaden eller några symptom för höjdsjuka som vi blivit förvarnade om. Vi stannade på höjden omkring en halvtimme för aklimatsiering.

 

 

Regnet fortsatte, men lät inte hindra oss. Vi lämnade Lava Tower för att bege oss neråt. Det var en brant, stenig, blöt och hal väg ner. Vi fick känna på påfrestningen att gå neråt i forsande vatten, tjock lera, stenar, dimma och regn. Framförallt en påfrestning psykiskt. Vi gjorde vårt bästa och sicksackade oss fram mellan stenblock och strömmar av regnvatten i tät dimma. Fortsatte för en stund uppåt, men gick snart neråt igen. I över två timmar vandrade vi neråt. Bara tanken av att man går neråt får en omotiverad. Särskilt under dessa kaotiska väderförhållanden. Vi ska ju bestiga ett berg, inte gå neråt!

 

 

Det var en tuff väg till Barranco och vi såg inte längre än tio meter framför oss. Sista biten hade det slutat regna, men dimman var fortfarande tjock. Klimatet hade förändrats från slät mark och lavasten till ett bergigt kuperat grönt klimat med riklig växtlighet. Här växte höga palmliknande växter kallade Senecias. Höga, vackra och ståtliga blommor som kan bli upp till 300 år gamla. Det kändes som att vandra omkring i en scen ur Jurassic Park.

 

 

Efter ca sex timmar var vi äntligen framme i Barranco Camp, 14.45. Vi skrev in oss i vakthuset och försökte leta oss fram till våra tält genom dimman som fortfarande låg tät som sockervadd. Vår guide ropade en ramsa på swahili för att följa ljudet från de svarande rösterna. Vi hittade slutligen vår lilla tältby bland alla andra hundratals tält. Nu är vi absolut inte själva i lägrena längre. Fler och fler rutter ansluter och delar väg till toppen.

 

 

 

Barranco ska tydligen vara ett av de vackraste lägrena på rutten. Synd bara att vi inte haft möjlighet att se det ännu. Regnet började snart igen och dimman verkar bestämd att stanna. Vi får väl se om de spricker upp så småningom.