Idag skulle min morfar blivit 75 år. Men det blev han aldrig. Inte levande i alla fall... För drygt ett och ett halvt år sedan dog han i cancer. Precis före jul 2010. Det var en hemsk jul och en hemsk födelsedag (23 december). Konstigt att han inte var där, att han inte fanns mer. Aldrig mer.

De sista månaderna då han var riktigt sjuk var svåra. Alla inom familjen var ledsna och visste vad som snart skulle komma att ske. Men ingen ville erkänna. Ingen ville visa smärta eller sorg. Vi alla försökte vara starka och visa hopp om att allt skulle bli bra igen. Att allt skulle bli som vanligt. Att morfar skulle få komma hem från sjukhuset och att han snart skulle vara på benen igen. Men den dagen kom aldrig. Han fick aldrig komma  hem. Han blev kvar på sjukhuset, tynade bort mer och mer tills han en dag ofrivilligt lämnade oss. Min pigga, glada och påhittiga morfar. Varför skulle han försvinna?!

Usch, det var en hemsk dag. Värst av allt var att se alla i familjen så sorgsna. Ingen som kunde stötta någon. Alla var stumma av tystnad. En dag av sorg och tomhet. En tomhet som vi alla nu bär med oss för alltid.

Vi saknar dig morfar Lasse! <3



Idag har vi varit på graven och lämnat blommor och kärlek. Jag gjorde ett hjärta av rosor från trädgården. Morfars rosor. Det pryder graven så fint. Och min lilla noshörning från Afrika vaktar med stolthet platsen då vi inte är där.

Cancer är en hemsk sjukdom som kan drabba vem som helst, ung som gammal. Något som ingen vill uppleva eller vara med om varken som sjuk eller anhörig. Många blir friska, men inte alla. En del lämnar tomhet efter sig och andra har lyckan att leva vidare.

Jag vet hur det känns att mista någon i cancer. Och det gör säkert många fler. Eller ni kanske känner någon som är sjuk? Någon som blivit frisk? Hur som helst så tycker jag att vi tillsammans visar vårt stöd och bidrar med en hjälpande slant i min insamling "Mot toppen av Kilimanjaro", till förmån för Cancerfonden. Tillsammans kan vi hjälpa andra!